27.11.2022 0:01

Det är när vi vill vinna tid som vi förlorar den som mest.

John Steinbeck (1902–1968), amerikansk samhällskritisk författare. Kända böcker: Vredens druvor, Möss och människor, Öster om Eden. Nobelpriset i litteratur (1962)

 

TEMADAGAR (bl.a.) Finland Första advent Sverige Första advent, Kattens dag, Hundterapeutens dag USA National Secondhand Sunday, National Bavarian Cream Pie Day, National Craft Jerky Day, Pins And Needles Day, Turtle Adoption Day

TEMAMÅNADER (bl.a.) USA National Novel Writing Month, National Roasting Month, National Scholarship Month, Prematurity Awareness Month, NoSHAVEmber

 

Längst nere i blåggen: Veckans ur-fåniga ordrådd och Veckans svartvita foton OCH resonemang. Notera också två nya böcker – nånting för tomtesäcken?

27.11.2022 0:01

Första advent? Det är ju den 1 december!

Skolstart? Nå, det är förstås den 1 september!

Och påsken? Mitt i april!

Nej, nej, nej. Eller rättare sagt: nästan. Längre in i november än så här kan första advent faktiskt inte infalla. Men så där är det mest hela tiden – få dagar hålls kvar på sina riktiga datum från år till år, de flesta flyter omkring sådär lite kreativt i kalendern, ungefär som jordens kontinentalplattor på vår planet. Det sistnämnda kallas för plattektonik och innebär att de 100 km tjocka sakerna – de åtta största i medeltal ca 60.000.000 km² under havs- och jordskorpan – troligen helt godtyckligt rör på sig ibland, rätt ofta faktiskt. Följderna är som bekant jordbävningar och tsunamivågor, gråt och tandagnisslan.

Jag vill att allt ska vara förutsägbart, klart och tydligt, varje sak ska stå på sin plats – ordning och reda är mitt mäktiga motto. Men nej, ingenting i världen och livet står stilla, allting roterar, flyttar på sig, skiftar i färg och form. Att det sker nånstans på andra sidan klotet, och ibland till och med rakt framför näsan på berget där jag bor, är illa nog. Men dessa ständiga förändringar och mobiliteter är också i allra högsta grad involverade på och i min kropp. Så nu står också jag här och vinglar: kroppens kontinentalplattor har rört på sig ordentligt under årens lopp, även själens. Och det är sannerligen inte långt till gråt och tandagnisslan.

Att i det läget notera att första advent infaller den 27 november är på gränsen till vad jag står ut med. Mentalt ska jag alltså försöka acceptera en fyra-dagars förskjutning i min redan från tidigare knöliga kropp och kalender. Och dessutom ska jag tampas med skolstarter, påskharar, midsommargrodor och Gud vet vad allt annat som infaller och framträder lite hipp som happ. Nej, det är ingen ordning på min tillvaro om jag inte först kan fånga dagen, om den stora världsklockans tickande och min ur-sinniga väckelse inte sker simultant. Idag är det dessutom nån som tänder ett ljus, ETT stackars ljus! Mitt mentala mörker skulle kräva en mindre skogsbrand för att upplysa den tanketorka som här grasserar.

Nej, jag hänger inte med i kalenderkonstruktörernas nyckfulla improviserande. Enligt dem lackar det mot jul från och med idag, men jag tycker det mera känns som strul. 27 november … första advent … nej, jag föredrar att backa: kom igen om nittiosex timmar! Då ska vi inte bara lacka men också snacka och packa, godhetsfullt smacka och tacka. Och ikläda oss vinterjacka. Nån rim och reson får det väl ändå vara med denna kalenderstyrda formsvacka i slutet av årets högtidsfyllda almanacka!     

 

Foton: Så här tedde sig min värld för precis ett år sen: Madeira i decembers första dagar. Överst: Huvudstaden Funchal och den 20 meter höga elektroniska  julgranen. Nere: Atlantens vågor slår mot kusten i nordväst, och en utsiktsplats högt ovanför huvudstaden (nedersta bilden är tagen av Vive). I minnet är det lätt att förflytta sig till ljuset, och fotografier fungerar som effektiva glidmedel. Och till och med första advent är på Madeira, åtminstone dagtid, både solstark och havsskummande, perpektivförskjutande och sinnlighetsstärkande.
27.11.2022 0:01

Är du en URsinnig och URstark URban person, kanske en arbetslös URolog som ofta känner sig UR form och dessutom hör till URbefolkningen? Bli klockkonstruktör!

27.11.2022 0:01

Då och nu och sen

 

Det ligger lite snö på terrassen, småfåglarna skockar sig kring mathusen och Urban (alla ekorrar heter Urban) fyller på sina förråd i environgerna. Det mörknar ytterligare där ute innan det sedan, hoppeligen, långsamt ljusnar igen. Genom kamerans fotolins ser jag just nu en ganska svartvit värld och nånting liknande är det i mitt inre; en föga färgstark och framförallt gnagande oro över världens, och min egen, gång. Grannlandet håller på med att systematiskt inte bara förstöra liv och lem i Ukraina, attackerna under huden – spionaget i Sverige, Finland, Norden – går knappast ens att mäta och verifiera (vilket ju ligger lite i sakens natur). Och mycket mycket mera därtill. Någon bot på Putins narcissism och Rysslands sjuka krigsbeteende har ingen hittills kunnat kläcka.

Övermodet – denna den kanske värsta av dödssynderna (om de nu går att rangordna) – har ätit sig in i så många samhälleliga sammanhang att vår runda planet allt mera börjar påminna om den fyrkantiga schweiziska osten. Sedan länge tillbaka har farsoten spridit sig också till idrottens värld. FIFA fifflar och bollar med människors liv, kammar hem osannolika mängder pengar i egen ficka, trampar på lik, och smilar oberört upp sig inför press och TV-kameror. Det handlar inte ens om dubbelmoral, det handlar om en människosyn som exkluderar alla som inte dansar efter ledarens pipa. Den individuella narcissismen har med virusepidemins hastighet smittat av sig och format fotbollens världsorganisation till ett råtthål för snikna, skrupelfria och självförhärligande manipulanter.

Och så här ser det ut att fortgå länge ännu, här nära och där långt borta. Det verkar inte vara någon ände på det elände som människan, även jag, kan åstadkomma. Ja, det handlar också om mig, min kropp, min själ, min ande. Framförallt handlar det om min ande, om en gudsröst som så lätt överröstas av och översköljs med glam, glitter och glamour. Bortom och bakom publikens busvisslingar och taktfasta skanderingar väntar annat ljud i skällan. Hör jag det, anar jag ens det? Med TV:s ljudbox på hög volym och förskansad i den bekväma fåtöljen med tekoppen och pirogen inom bekvämt armavstånd påminner jag lite om Urban vars valnötsstora hjärna knappast har något annat för blicken än kroppens omedelbara tillfredsställelse. Och det har HAN självfallet all orsak att ha. Men mjukpälsad och charmerande påminner han samtidigt lite om alla dessa självupptagna typer som gärna kastar sig över livets godbitar (te och pirog inbegripna) när betydligt viktigare, men svårhanterliga, ärenden gör sig påminda. Evighetsrösten drunknar snabbt i bifallsropen, rättvisestämman förstummas av dånet från raketer och missiler.

Det är första advent, men världen och jag våndas. Var finns det ljushuvud som kan släcka detta mörker?

 

Foton: Nötterna och fröna för fåglarna är mumsfilibabba också för Urban. Café Terrace öppnade för säsongen redan för några veckor sen och nu är det full ruljans från tidig morgon fram till eftermiddagens skymning. Urban(erna) återkommer under dagens lopp nu och då, men mest befolkas cafeet av (kol)trastar, ett duvpar, sparvar, talgoxar och blåsmesar. Och ibland av en och annan steglits.

13.11.2022 0:01

Så där i allmänhet är det ganska lätt att hålla sig för skratt i dessa dagar.

Men på farsdagen är det tätt mellan skratten. För skådespelarna själva gäller det att konstant vara på bettet, eller rättare sagt snabba på handtagen: Dörrar ska öppnas och stängas precis i rätt ögonblick, entréer och sortier ska ske på sekunden annars förlorar situationerna sin överraskande komik. För situationskomik är just vad det handlar om när verkligheter vänds bak och fram i snabb takt, när det absurda får sällskap av rent nonsens, när missförstånd och felsägningar börjar leva sina egna liv. I farsens narrspeglar ställs saker och ting ständigt på sin spets, gång på gång och i högt tempo.

Men så finns det farser som gör fars av själva genrén fars. Som till exempel The Play That Goes Wrong (av Lewis, Sayer & Shields), en vid det här laget tio år gammal pjäs som uppdaterat begreppet fars några extra pinnhål. Enligt Wikipedia kommer ordet fars från det senlatinska ordet farsa eller farcire vilket givetvis noteras med ett brett leende just idag (farsa – fars dag, farsdag) och betyder ”det som är instoppat i något annat”. Om den traditionella farsen ska ses och upplevas med dubbla linser så är detta skelande uppskruvat till trippelseende i The Play That Goes Wrong när skådespelarna och regissören leker med floskler och stereotypier. När överraskningsmomenten ett och två är avklarade suger man på karamellen ännu en liten stund till och ser vad som händer om man i stället för att fortsätta flänga hit och dit bara helt enkelt stannar upp en stund … Ett spel i spelet så att säga, ”det som är instoppat i något annat”. Nu handlar det inte enbart om precision och exakthet utan än mer om känsla för vad som är möjligt och önskvärt att improvisera just i den här specifika situationen, i detta unika ögonblick med denna speciella publik i salongen. Den egna magkänslan testas. Och när ett eller annat i den traditionella farsen går snett eller sönder kraschar hela scenografin till slut i The Play That Goes Wrong. Ska det gå åt skogen så ska det gå med besked.

Och nånting liknande är på gång med vår värld just nu. Bara med den skillnaden att det som en gång startade som ett lustspel så småningom, och nästan lite obemärkt, gled över i en farsartad tillställning som nu håller på att kantra över i en tragedi på riktigt. Såvida vi inte mycket snart får se Fars eget ingripande i handlingen.

 

Foto: Jag såg The Play That Goes Wrong både i London och Helsingfors men man fick ju självfallet inte fotografera under föreställningens gång. Så jag plockar fram bilder från Skärgårdsteaterns föreställning av Dario Fo’s Sjunde budet – ”Du ska stjäla något mindre” som jag var ombedd att dokumentera på en föreställning i Spjutsund. Året var 2013.