5.12.2021 0:01
|Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]

 

Nu ska jag alldeles frivilligt räkna upp ett antal aktuella nyord som kan vara bra att bära med i språkbörsen när man är ute och dialoghandlar. Och jag stjäl dessa gosiga glosor från den alltid lika alerta svenska Språktidningen (med det blygsamma tillägget I en ordklass för sig). 

Gåmöte – ett sätt att undvika stillasittande palaver

Domedagsskrollande – att på nätet gång på gång läsa negativa nyheter 

Djuränkling – nån som har förlorat sin husse eller matte

Vaccinturism – resa till annan ort för att vaccinera sig

Generation C – den generation som var ung under coronapandemin

Spökrestaurang – matservering som inte tar emot gäster

Snorpolis – pedagog som skickar hem snörvlande barn från skolan

Coronapolis – individ som anmärker på den som inte följer restriktioner

Jobbonär – person som fortsätter att jobba efter pensioneringen

 

Som en småsnorig och spöklik jobbonär (med pensionen som ett självfixat arbetsstipendium) tar jag mig an dagens intryck och utmaningar. Att påstå att jag gör det frivilligt är att göra en dygd av nödvändigheten eftersom alternativen troligen skulle resultera i en snabb utförsåkning som har sin ände vid psykiatriklinikens parkeringsplats. Javisst, jag skriver mina ord och meningar alldeles frivilligt men också pushad av en obetvinglig inre lust som dock – och det måste understrykas – involverar en icke helt oansenlig portion själslig klåda och diverse diffusa fysiska symptom. Även om den färdiga texten i bästa fall är läsbar så har den nästan alltid föregåtts av brutala ordvändarvåndor och spektakulära slirningar vid de branta tankestupen.

I dag på Internationella volontärsdagen tänker jag alldeles frivilligt på ordet Motivator. En motivator stöder en frivilligarbetare och eftersom jag alldeles frivilligt kan välja mina roller har jag bestämt att jag alldeles frivilligt motiverar mig själv att skapa och skriva så långt fantasin och (ny)orden räcker till. Idag är det precis hit och inte ett steg längre: dags för ett frivilligt gåmöte med mig själv. 

 

Foto: Ett av dagens många nyord är alltså GÅMÖTE. Med det menas att man i stället för att sitta runt ett bord för diskussionerna i ett taktfast promenadtempo, helst utomhus. Huruvida dessa turister på strandpromenaden i italienska Saló vid Garda-sjöns västkust verkligen promenerar i arbetets tecken är förstås mera tveksamt. Men går och möts gör de ju helt uppenbart.
28.11.2021 0:01
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]

 

Tanken har en märklig förmåga att placera oss i tid och rum. De senaste fyra åren har jag, som en del av ett bokprojekt, nästan dagligen vistats i sent 1800- och tidigt 1900-tal, sett och hört och känt sånt som jag rimligtvis inte kan se, höra och känna eftersom jag inte levde på den tiden. Ändå var jag där – i hus som inte mera existerar, i rum som knappast någon levande själ mera minns. Men jag var där. Och mina ögon betraktade inte bara väggar och tak men noterade också många alldeles vanliga föremål; muggar, bägare, tallrikar, slevar och kastruller, en mortel av mässing, handmålade koppar och sidenfodrade askar. Till och med vykort från Manchuriet fastnade på min näthinna. Och med öronen kunde jag alldeles tydligt höra ljudet från den knastrande brasan, och rösterna, de lågmälda, som ibland avbröts av ett skratt eller ett utrop, ibland en nysning. Näsan kände dofterna av rödbeta och rotselleri, matos och fukt. Och stämningen … det vardagliga livets ogripbara men ändå helt verkliga puls, på en gång avlägsen och samtidigt alldeles hudnära.

De här motivförskjutningarna sker troligen någonstans i hjärnans grå vindlingar. Eller kanske det är i hjärtats förmak, i någon blodfylld kammare, i ett tankens tysta hålrum. Men hur som helst – även andras redan passerade vardagsliv pulserar alltså i min kropp. Jag är inte bara jag men också en genetisk stafettbärare, ett gårdagens eko, en ljusreflex i tidens långa tunnel. Som en gammal knyckig kortfilm i biografens barndom flimrar motiven på näthinnan i ett nu som nästan går att ta på. Tankens magi och svunna dagars närhet. 

Det är första advent och det nya kyrkoåret inleds. Mönstret är det gamla vanliga men just denna första advent är faktiskt också världshistoriens första. Och så här kommer det att se ut ett år framåt; gamla välbekanta helgdagar bygger upp ett tryggt ramverk i kalendern, innehåll upprepas och återskapas. Ändå blir allting nytt hela tiden. Två verkligheter huserar i min kropp: på huden tickar tiden, under huden breder evigheten ut sig i alla riktningar.

 

Foto: Jultidens ljus lyser och glimmar även där ingen snö är att vänta. Bilderna är från Funchal, huvudstad på Madeira som ligger cirka 600 kilometer från Afrikas nordvästra kust.
21.11.2021 7:00

SKAPANDE PAUS I BLÅGGEN! Nystart 1.1.2022.

 

Under tiden kan du här i Mao’s lilla blå …gg varje SÖNDAG läsa mina inlägg i andetag.blogg.hbl.fi

21.11.2021 0:01
[Texten publiceras också i andetag.blogg.hbl.fi]

 

Idag på World Hello Day vill också jag uppmärksamma det lilla hälsningsordet hej! som en påminnelse att det ibland behövs väldigt lite för att skapa kontakt och tända ett ljus i någons mörker. Ackompanjerat med ett brett smile och stor värme förvandlas detta lilla hej plötsligt till ett helt litet omsorgspaket som inga pengar kan ersätta. Ord med omtanke är förvisso en bristvara och ibland behövs det bara tre bokstäver i rätt ordning för att världens gång igen ska kännas meningsfull. Både för givaren och mottagaren.

Men snubblande nära ett hej ligger också ett nej. Och det vet även jag att den ofrivilliga tystnaden och isoleringen inte är nådig mot människosjälen. Ändå hamnar jag där alltför ofta. Och jag behöver inte ens betrakta världen med speciellt mörka brillor för att upptäcka att det här tystnadstäcket tenderar att bre ut sig över allt större områden. Det är som om världens stora utmaningar, som tidigare bara lite marginellt störde nattsömnen, nu allt oftare och mera närgånget börjar pocka på min uppmärksamhet. Den stora världens stora kriser vältrar in som en tsunamivåg över min isolerade livsstrand, rakt in på min privata plats på planeten. 

Så var är då min plats? Med språket som verktyg bygger jag min dag – bokstav för bokstav, ord för ord, mening för mening. Det är en värld som bara lite diffust syns utåt, det mesta är dolt bakom hud och kläder, masker och beteenden. Men där bakom alla höljen och hinnor öppnar sig ett universum som inte ser ut att han något slut men som jag å andra sidan bara delvis kan uppfatta med mina egna ögon. En sal, ett kök, en kammare, en garderob – alla mina inre rum är bara delvis upplysta och någonstans i min själ förstår jag att mina egna lampor och lysrör och strålkastare är räknade, att de aldrig kommer att räcka till för att med egen energi fylla mig med ett förklarat ljus, med mening och mod. 

Och vad värre är: Min egen tystnad har under årens lopp tätat till många hål och springor som inte bara kunde ha släppt in lite mera ljus men också hade kunnat bidra till att något av det liv som nu ligger fördolt i mig hade läckt ut. Och jag undrar varifrån denna tystnad kommer, min och världens? För visst är det ganska paradoxalt att ju högre rösterna skallar desto intensivare blir ljudlösheten. Världen ropar och hojtar, bönar och ber, och så gör också jag någonstans långt inne i min kropps många krypin. 

Och jag förstår att jag, än en gång, har tagit i lite för mycket, att jag alldeles väl hade kunnat skippa åtminstone en del av mina många och långa men ofta alldeles tomma meningar, och i stället bara slängt ut ett kort och uppriktigt: Hej på dig!

 

FOTO: En spontan situation i en gränd i spanska Valencia där konstnärer, mitt i det täta turistflödet, sitter och avbildar livet – det synliga och det fördolda.

 

 

15.11.2021 0:01

Det vete fåglarna om det finns ett korn av sanning i detta: Den som har råg i ryggen har också rent mjöl i påsen?