Evy och Andreas Grahn. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling. Evy Alice Vidmark föddes 6 februari 1896 i Renström, Jörn som barn nummer åtta av tio till Johannes Johansson Vidmark och hans hustru Kristina Lundström. De ägde hemmanet där malmfyndigheten Renströmsgruvan finns i dag, vilken är landets djupaste med ett djup på 1500 meter.
Evy träffade Per Andreas Grahn född 1892-04-07 från Mörttjärn, Norsjö och de vigdes på nyårsdagen 1919. Evy var känd som en duktig och trevlig husmor. Hon och Andreas bosatte sig i Mörttjärn, på en del av Andreas fars hemman. I deras äktenskap föddes sex barn varav endast två levde till vuxen ålder.
Andreas, son till Per Olof Grahn och Erika Amanda Berggren i Mörttjärn, var en kraftkarl av den gamla goda stammen. Han var ett av sju syskon. På en del av sitt barndomshem uppförde Andreas en gård vilken han tillträdde 1917, där han och Evy senare bosatte sig i samband med giftermålet två år senare. Makarna var jordbrukare. 1943 bestod djurbesättningen på gården av en häst, tre kor, en kalv, en gris, tre får och sex höns. I framför allt unga år, vid sidan av jordbruket, arbetade Andreas som byggnadsarbetare. Han var känd som en skicklig sådan. Otaliga de betongbrobyggen och bostadshus som han har uppfört. Ända fram till året före sin död utförde Andreas en större renovering av ett äldre bodstadshus i Rengård utanför Norsjö. Under vintrarna arbetade Andreas i skogen och körde timmer åt Domänverket vilket han upphörde med något år före sin bortgång.
Han var även anlitad för några samhällsuppdrag, exempelvis som vägombud. inom vilken befattning han, tack vare sin klokhet, sitt insiktsfulla och respektfulla uppförande, gjorde sig uppskattad samt omtyckt. Han var religiös och en aktad man i bygden. Hemmanet överlät han 1963 till dottern och svärsonen. Andreas bodde sedan hos dem i en egen lägenhet. Pigg och kry var han ända fram till hösten 1968, när han råkade ut för en trafikolycka. I början av november insjuknade han och avled den 14 november samma år på Norsjö sjukstuga. Hans hustru Evy avled 26 september 1956.
När du läser det här sitter jag kanske i ett digitalt möte med en massa andra släktforskare. Det är släktforskarförundet som ordnar en samrådskonferens den här lördagen för oss som är aktiva i förbundets föreningar. Vi ska diskutera strategier för vårt kommande arbete, hur vi tar oss an framtiden.
I många föreningar, dock inte alla, har man fått vara med om ett minskande antal medlemmar på senare år. Ibland känner jag att pandemiåren är förlorade år. Inte bara att jag inte kunde vara med i mina barnbarns vardagsliv, utan också att vi föreningsanknutna släktforskare inte kunde ses och inte kunde upprätthålla den vanliga sociala kontakten. Digitala möten har vi tagit till oss, men det har inte alls varit som förr.
Vi tappar medlemmar kontinuerligt, många är äldre och lämnar jordelivet. Och under pandemin har det inte fyllts på i samma utsträckning som förut. Det har nästan blivit så att vi får vara glada för att minskningen inte är större än den är. Visst finns det föreningar som utgör undantag, men jag tror att det här scenariot är ganska generellt.
Nu är vi på gång igen i alla fall. Föreningsmötena tog fart redan förra året, men medlemmarna har visat en viss försiktighet. Pandemin är över men smittan och covid finns ju kvar. Så visst är det klokt att vara lite försiktig.
På Arkivens Dag i höstas hade vi i Västerås Släktforskarklubb släktforskarjour i stadshuset. Mycket folk, många frågor och väldigt roligt. Eget foto.
Varför ska man som släktforskare egentligen vara med i en förening? Arkivhandlingarna har digitaliserats och vi kan allihop sitta hemma på kammarn och forska. Det gör jag, hela tiden. Ändå är jag aktiv i tre släktforskarföreningar och medlem i betydligt fler. Det stora motivet är att jag vill ha kontakt med andra släktforskare. Jag vill prata om släktforskning. Jag vill hjälpa andra släktforskare i den mån jag kan. Jag vill lära mig av andra. Det är det jag har föreningen till och skälet till att jag lägger alla dessa timmar på ideellt föreningsarbete. Förmodligen är det så för de flesta av er som är med i släktforskarföreningar.
Det jag tycker är allra roligast är att vara med när vi har släktforskarjour. Om du inte känner till det så är det att vi släktforskare från en förening finns på plats på ett lokalt bibliotek eller i en föreningslokal och hjälper den som kommer dit med konkreta frågor om släktforskning. Det kan vara en utmaning men också spännande att inte ha en aning om vilka frågor jag ska möta när jag går till biblioteket den dagen. Frågorna kan handla om allt från att hitta hela tjocka släkten till att tyda vad prästen skrev 1689 eller var en viss gård låg på 1700-talet. Eller hitta den där släktingen som bara försvann ur kyrkböckerna. Jätteintressant, tycker jag.
Så föreningen är viktig. Kom med, du också!
Ombud från släktforskarföreningarna gör sina röster hörda vid förbundsstämman varje år. Bilden är från en votering under stämman i Växjö 2018. Att verka genom en förening är en del av demokratin, det är så vi kan vara med och bestämma om utveckling och framtida föreningsarbete. Eget foto.
Yrken och yrken, tänk vilken skillnad det kan vara genom på olika benämningar och hur vi ibland stämplar det ena bättre eller kanske oftare värre än det andra. Och när vi släktforskar så dyker det nog upp det ena efter det andra som vi kan fundera på hur de olika personerna som fanns bakom olika yrkeskategorier sågs då och hur vi ser på dem nu. Var det alltid så att olika yrkeskategorier alltid hamnade på samma ställe på samhällsstegen eller fanns det yrken som ”åkte hiss” under tidernas lopp. Det kanske det finns någon avhandling som kan svara på. Har du sett något så kommentera gärna.
När jag tittar på några personer som dykt upp i släktforskningen så är det intressant med hur olika beskrivningar det finns om det som kan tyckas vara nära besläktat. Nattmannen verkar inte vara något högstatusyrke. Att slakta och gälla hästar, skära ner självspillingar, föra bort självdöda djur och tömma latriner. Att dessutom vara skarprättaren behjälplig och begrava de som avrättats låter ju inte så trevligt. Att nattmannen inte hade någon given roll i samhället måste anses vara uppenbart. Och ändå fanns de där, de behövdes ju.
Nattmannen var skarprättaren behjälplig, och hur såg man då på skarprättaren. Ett yrke som tidvis tycks ha gått i arv från far till son, och jag läser om skarprättarsläkter. Kan det ha varit så att skarprättaren, genom sitt skrämmande yrke, ändå hade respekt på något sätt i samhället. Eller var det så att hela släkten hamnade utanför det vanliga samhället och att det inte fanns någon annan väg att överleva, än att arbeta inom yrket. Många tankar och funderingar, och jag tror det kan vara bra om jag hittar lite mer litteratur i ämnet.
Bilden av skarprättaren är kanske olika beroende på var vi bor och vilka referenser vi har. Jag tänker på två personer, släkt med varandra, som önskade få veta lite mer om sin bakgrund. De bor i Amerika och har koppling bakåt till Sverige. De bar med sig berättelsen om den gamla kvinnan de hört om, hon som var great grandmother och som drack kaffe från fat och som inte lärt sig någon engelska förutom en hel radda av svordomar. Varifrån kom hon och varför var hon sådan. Det är kanske inte så lätt att koppla en persons uppträdande till släktbakgrund, men de var ändå intresserade.
Erkännande-DelaLika (CC BY-SA) Västmanlands läns museum digitaltmuseum id 0210210637694
När jag, faktiskt lite stolt över att ha hittat tillbaka en del i kvinnans släkt presenterade resultatet, så blev resultatet hos de två personerna helt olika. Den ena blev helt begeistrad och ville absolut veta mera om sin släkt, den andra svarade bara med tre ord: ”Kontakta aldrig mig”. Hur kan det bli så olika reaktioner, kan man undra sig. Jag tyckte det var jättespännande med att kunna visa på skarprättaren Werner Nilson Wallin som var verksam i Helsingborg från 1709 och några decennier. Att hans pappa börjat sin bana som nattman och sedan avancerat till skarprättare och att styvpappan Petter Bruun kom från en känd skånsk skarprättarfamilj gjorde inte saken sämre. Men har tyckte de två mottagarna av denna information helt olika. Hur hade du reagerat på den släktupplysningen.
Och för ett tag sedan så dök det upp en person i släktforskningen för min gode vän. Huddragaren Anders Andersson Stark i Lommaryd. Det var kanske inte det yrke som man stoltserar med på fina middagar, men det var ju något som måste göras. Och runt denne Anders finns det en liten rolig historia som jag hittade på Anbytarforum. Anders började som bisyssla att försälja speciella knutar slagna på trådar. Dessa knutar skulle skydda boskap för angrepp av vargar och han lyckades sälja en del för ganska bra belopp. Tyvärr kunde han inte fortsätta eftersom de löften han gett om skydd inte fungerade alls. Och häradsrätten gav honom en varning, men pengarna fick han behålla. Kanske pekar det på en entreprenörssjäl, som senare fått följa med till generationerna senare. Allt hänger inte på yrket, oavsett vad dåtiden tyckte om det, det kan finnas drivkrafter som följer med och som senare utvecklas till något riktigt bra.
Nils och Lovisa Häggmark med sina barn. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Lovisa Eufrosyna Ljuslinder föddes på nyårsafton 1872 i Västomsundet, Burträsk som näst yngst av sex syskon till bonden Gustaf Vilhelm Ljuslinder och hans hustru Brita Gustava Andersdotter Sundqvist.
Den 16 juni 1888 erhöll Lovisa examen vid landstingets småskollärarseminarium. Året därpå påbörjade hon sin tjänst som lärare vid den flyttande mindre småskolan Sjöbotten-Holmsvattnet inom Bureå skoldistrikt. Hon efterträdde lärarinnan Sofia Andersson från Bureå som gift sig med nämndeman Erik Stenlund i Bölesvik. Lokalerna var många gånger undermåliga. Detta gällde både själva skollokalerna samt lärarinnans bostad. Det hände ibland att lärarinnan inte tilldelades ett eget rum utan tvingades att bo i skolsalen. Undervisningen skedde hos olika bönder i byarna, någon fast skollokal fanns inte vid denna tid. Höstterminen var delad mellan byarna och på vårterminen skulle man flytta två gånger. En gammal anteckningsbok i Holmsvattnets bys arkiv berättar att undervisningen på höstterminen 1889 skedde i Holmsvattnet från terminens start den 15 september fram till den 25 oktober. Därefter ägde undervisningen rum i Sjöbotten resterande del av höstterminen. På vårterminen samma år (1889) hölls skolan i Holmsvattnet mellan 11/3-17/5. Början av terminen hölls förmodligen i Sjöbotten. För att nämna ett exempel på hur undervisningen fungerade vid denna tid. Skolsakerna och lärarinnan transporterades mellan byarna av någon bybo. Hos skolrådet i Skellefteå mötte man alltid välvilja och förståelse. Det blev ändrat så att hela höstterminen och en månad av vårterminen skulle skolan vara förlagd till Holmsvattnet. Övriga fyra månader till Sjöbotten.
Så kallat skolförhör skulle hållas varannan lördag. Om vädret och föret var bra, innebar ju resan mellan byarna en trevlig omväxling i skolarbetet. Antalet barn var de första åren stort, men eftersom skolgången var mycket ojämn hände det aldrig att alla barnen var närvarande. Barnen skulle bevista skolan fram till dess att ”de skulle upp och läsa”, som det hette. Även om de hade fyllt 15 år. Föräldrarna var rädda för att barnen hade glömt vad de lärt sig om kristendomen. Det inträffade ibland att om en elev stakade sig på ett katekesstycke, blev han hemskickad att gå i skolan ytterligare ett år. Det var ju ganska trist för såväl föräldrar, barn och lärare.
Barnens flit och uppförande i skolan lämnade nog emellanåt mycket övrigt att önska. Vid ett tillfälle hade en pojke lagt sprängämne bland veden i den öppna spisen. Mitt under den första lektionen antändes detta och hela brasan flöt ut över golvet. En brand hamnade på en uppbäddad säng, som fanns i skolrummet. Syndaren togs på bar gärning vid nästa försök. Han fick välförtjänt straff och skickades hem från skolan.
I januari 1898 gifte sig Lovisa med Nils Häggmark född 1871-03-14 i Sjöbotten, son till tidigare skolläraren Johan Olof Häggmark och hans hustru Eufrosyna Abrahamsdotter. Nils hade sex syskon. Nils och Lovisa fostrade elva barn, varav ett dog vid cirka nio månaders ålder. 1902 slutade Lovisa som lärarinna för att ägna sig åt familjen. 1918 tog hon åter tjänst. Denna gång vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Istermyrliden. Där blev hon kvar till 1927, varefter Lovisa tjänstgjorde i två år vid flyttande mindre folkskolan Ljusvattnet-Bäckån. I mer än 30 år tjänstgjorde Lovisa som lärarinna. Lönen var från början 300 kr per år men höjdes senare till 350 kr. Dessutom fick hon pension vid sin avgång som lärarinna.
Lovisa berättade att hennes mor och även flera andra kvinnor där i trakten (kring Västomsundet, Burträsk) var misstänksamma på att en av grannkvinnorna skulle ha ”bärarn”. (Det vill säga, ha del av den onde själv. Bärarn kunde man skaffa sig genom att låta sitt eget blod färga ett ullgarnnystan rött. Under tiden skulle vissa besvärgelser utföras.) Denna kvinna brukade plocka blommor från vissa ängar som hon sedan gav åt de kor hon ville bärarn skulle ”dra” mjölk och smör ifrån. Denna mjölk och smör kom ju inte bärarn till godo utan henne själv förstås. När så ”trollkärringen” var i ladugården hos någon granne, så brukade man i all hast skaffa sig en eldbrand och hålla den redo att kasta efter henne när hon gick sin väg ur ladugården.
Ibland hände det också att bärarn var ute efter vägarna på nätterna. Och då kunde det hända att ”han” lämnade latrin efter sig. Detta kallades för ”bärardynga”. Om man så piskade denna ”dynga”, måste den som hade bärarn i sin tjänst, komma dit och taga reda på latrinet.
När korna släpptes ut för första gången på våren, skulle dessa gå över ladugårdskvasten så skulle dem ej råka ut för ”ilt”. (Någonting dåligt.) En stor sorg för Nils och Lovisa var när deras äldste son Sigvard avled 1923, knappt 15 år gammal. Nils gick bort 23 juni 1931. Lovisa levde till 2 maj 1945.
Idag har jag ett boktips för er släktforskare – och alla andra. Det handlar om boken "När vi var samer" av Mats Jonsson, utgiven 2021.
Mats Jonsson har gjort en mycket intressant och läsvärd bok om sin släkt. Han berättar om sina förfäder och förmödrar i en serieroman. Fantastiskt bra gjort, tycker jag. Och inte konstigt att den blev nominerad till Augustpriset 2021.
I boken berättar han om hur han får veta allt mer om sin samiska släkt och vad som hänt i hans släkt. Det handlar både om vilka människorna var, deras livsvillkor och vad de utsattes för. En gripande historia och som blir en pusselbit i kunskapsförmedlingen om samerna. Nu har jag lärt mig lite mer om vår gemensamma svenska historia och hur den påverkat människor.
Det känns ju lite annorlunda att läsa en släkthistoria som serie, men det fungerar bra. Det gäller ju för oss som släktforskar att hitta olika uttryckssätt för att nå ut med vår historia, inte minst till yngre generationer. Fast jag är nog fördomsfull om jag påstår att serieformen bara skulle gillas av de unga, jag gillar den fast jag hör till en äldre generation. Men det är ett nytt sätt att berätta, och som blivit så bra.