29.9.2022 1:11

Hur många släktingar har jag och hur många av dem känner jag till?  Och är de jag tror vara mina släktingar verkligen det, eller är de resultat av någon förbindelse som inte syns i de källor jag använt för att bygga mitt träd. Frågor som dyker upp och sedan oftast försvinner ner i någon hög med olösta problem, eller i högen med frågor som rör hur vi egentligen ska definiera vad som är vår släkt och inte. Det händer varje dag att någon får veta att din familj inte är din, om vi använder de biologiska begreppen, men vad säger det egentligen om det svåra begreppet släkt.

Sedan har vi nyligen lärt oss att de som för några generationer var del av den gemenskap vi kallar släkt inte har några efterlevande i rakt nedstigande led. De levde men lämnade inte de spår bland nu levande så att det går att se kopplingar till dem. Forskningsresultaten talar sitt klara språk, vi lämnar inte de spår som många tror. Ungefär hälften av de som levde runt 1880 fick inga barnbarn eller barnbarnsbarn. Det blir också väldigt klart när man följer rena far och morslinjer.  Jag ser då och då de som koncentrerar sig på att följa en manlig linje att den döttrar ut, ett begrepp som visar att en familj med bara döttrar, där tar den manliga linjen slut.  Naturligtvis blir det samma med en kvinnlig linje där det bara blir pojkar i familjen, den linjen dör ut.

Jag kopplar det här till delar av min egen familj.  På min farfars sida så finns en del att titta på, egentligen är det min farfars mamma som är kopplingen. På hennes sida bestämde sig hennes pappa och några av hans syskon i mitten på 1880-talet att lämna Västergötland, från Vara-trakten där släkten bott flera hundra år.  De flyttade med sina barn och deras familjer till Brålanda i Dalsland. Det blev ganska många som flyttade, så det blev en påfyllning av västgötar i Brålanda.

Urklipp från Arkiv Digital

När jag ser att gruppen växer så borde det finnas en hel del DNA-spår bland de som bor där idag kan man tycka. Det förutsätter naturligtvis att det finns de som testar sig på något sätt. Och sedan finns det frågan om hur många av dem som hamnade i läget där de inte fick barnbarn eller barnbarnsbarn. Är det likadant i Brålanda som i de områden som studerades och som visade på ett stort bortfall av efterlevande. En del av mitt eget släktträd visar att det var en del som aldrig gifte sig och visar på några barn. Kanske fanns det inte tillräckligt med kandidater, men eftersom det är båda kvinnor och män så kan man fundera.

Kanske ska jag göra ett upprop.  Sundals Släktforskarförening, Brålanda, hur många av era medlemmar har med mig i sina matchlistor.  Kanske inte med så höga tal, men en bit ner i listorna.  En liten uppgift för den kommande DNA-träffen den 6 oktober 😊  Kan passa på att gratulera föreningen som blev 40 år i denna vecka!  Vi får se om det finns några resultat att rapportera, det får bli en del av en kommande blogg.

Det är intressant att vi nu kan koppla vår släktforskning till annan forskning och göra det genom att använda de nya verktyg som vi har.  Att digitaliseringen gör det mycket lättare att hitta uppgifter har vi lärt oss och det ger helt nya möjligheter. DNA ger oss helt nya möjligheter och det gäller inte bara jakten på okända fäder, det finns många andra områden också. Att kolla upp sin egen släkt, som vi tror vi känner till, är en sådan aktivitet där det kan bli andra teststrategier än vad andra använder.

Jag kan inte låta bli att koppla mina tankar till ett meddelande som jag, och många andra, fick från Christina Sagersten och Finding Family.  Några tänkvärda ord om de standardsvar som ges när någon frågar om vilket test som ska användas, att vara med överallt och fiska i alla dammar. Detta oavsett vilket syfte testtagaren har, för det finns olika svar med olika tester och olika bolag beroende på vad de önskar uppnå. Jag citerar direkt ur meddelandet, bra och tänkvärt.

 ”Så vi landade i att vi nog kan hitta ett annat standardsvar som vi tyckte resonerade bättre med oss: Börja någonstans. Det spelar inte så stor roll hos vilket bolag. Ta ett test och se om det här är något för dig. Vill du verkligen jobba med resultatet, lär dig tolka det hos ett bolag i taget. Ja, det blir dyrare, men det kanske är värt det ändå i slutänden.”



Det gav mig en hel del att fundera på och jag tycker det känns viktigt att fundera på vad vi vill uppnå med vår egen forskning och visst är det så att det finns olika vägar att nå våra mål

27.9.2022 23:21

Släktforskning har naturligtvis, som alla hobbyverksamheter, sina vågdalar. Ibland forsar man igenom kyrkböcker, mantalslängder och annat som en furie, letar alternativa vägar, eller jagar DNA-matchningar runtom i världen. Men... 

'Det är bara att kolla i dödboken'... men varför blir det inte av? Det finns förstås en massa olika anledningar till att släktforskningen kan göra halt:

1. Livet kommer emellan. Du eller någon närstående blir sjuk, får äktenskapsproblem eller trassel på jobbet. Eller en svår skada på bostaden. Allt sådant som upptar ens vakna tid, och släktforskningen glider naturligtvis in i skymundan. 

2. Någon annan har redan kollat i dödboken och kommit vidare, hittar du ute på nätet eller i någon pärm i den lokala släktforskarföreningens lokal. Då är det lätt att luften går ur en. Förvisso, det kan aldrig sägas nog många gånger: lita bara på din egen släktforskning! Du måste ALLTID kolla alla uppgifter du får från andra forskare! Men i ärlighetens namn: när man berett sig på nya upptäcktsfärder - hur roligt är det att istället bara sitta och vidimera det någon annan redan upptäckt? Det kräver en del självövervinnelse, och ibland har man den inte. 

3. En annan släktgren verkar mer spännande.  Istället för att 'kolla i dödboken' upptäcker du att du kanske har en adlig person/en mördare/en försupen präst på någon helt annan gren av din släkt. Då är det förstås väldigt mycket mer lockande att kliva på det tåget istället. Men först skulle du ju... risken är stor att det varken blir det ena eller det andra. 

4. Kollen i dödboken, som skulle vara så 'bara' misslyckas totalt. Personen finns inte alls död i den församlingen. Inte heller i omgivande församlingar hittar du din döda ana. Vad göra nu då? Idétorka sätter in, och släktforskningen blir liggande. 

5. Force majeure. När det inträffar sådana där saker som ingen människa kunnat förutse. Jag tänker då på pandemin, när arkiven stängde. Plötsligt blev det att sitta ensam på kammaren och släktforska istället för att ha trevliga diskussioner med andra forskare under kaffepauser och annat. Visst, många fick möjlighet att släktforska extra mycket under pandemin, och tog vara på den möjligheten, men en del tappade orken och lusten utan den gemenskap som trots allt finns bland släktforskare. 

Så vad gör man då, när man inser att släktforskningen stannat upp alldeles? Kanske djupdyker ner i något närliggande ämne, som hembygdsforskning, historia i största allmänhet eller samhällskunskap? Förr eller senare vaknar släktforskarinstinkten nog till liv igen, och börjar pocka på uppmärksamhet. Den är rätt lättväckt. Det kan räcka med en rad i en bok, eller en fråga från någon, så är du där igen. 

Och ta det lugnt. Som jag brukar säga: fördelen med döda förfäder och anmödrar är att de i regel är kvar där du lämnade dem! 

 

Bilden: Sockenbok från Sätila, Västergötland, symboliskt igenslagen... Foto: författaren 

26.9.2022 1:14

1953 Signe Karlsson Boliden 50 årSigne och Bror Karlsson vid Signes 50-årsdag 1953. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Borrförman Bror Bernhard Karlsson föddes 1902-08-11 i Risingbo, Norrbärke, Dalarna, som yngst av tio syskon, son till kolaren Karl Erik Karlsson och hans hustru Susanna Matilda Andersson. Sin första anställning hade Bror hos Bergslagernas järnväg, där han var lokeldare i två år. Sina första lärospån som diamantborrare gjorde han hos AB Gröndals Patent i Ludvika. Han reste till Västerbotten 1923 och anställdes som diamantborrare hos Centralgruppens emissionsaktiebolag (sedermera Bolidens Gruvaktiebolag), vilka påbörjat borrningar i Mensträsk, Norsjö. Hösten 1924 flyttade Karlsson till Boliden och kunde därför med fog räkna sig som en av pionjärerna inom gruvsamhället. 1926 befordrades han till borrförman. Han var med i den första grupp inom Bolidens gruvförvaltning som tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj i andra storleken för (minst) 25 års anställning hos företaget.

Bror Karlsson hade tillhört styrelsen för avd. 225 Boliden av SAF. 1930 gifte han sig med Signe Ragnhild Paulina Bergmark född 1903-05-24 i Ersmark, Skellefteå som dotter till byggmästare Moses Bergmark och hans hustru Nina Lovisa Persson. Signe, som var näst yngst av fyra syskon, utbildade sig till lärarinna och examinerades vid 20 års ålder 1923. Sin första tjänstgöring hade hon vid Bjurvattnets skola inom Skellefteå socken. Där skötte hon ensam undervisningen under femton läsår. Många av hennes tidigare elever mindes säkert med tacksamhet den gedigna undervisning, som de, trots den otillfredställande skolformen fick, av sin energiska och plikttrogna "fröken". 1939 flyttade Bror och Signe till Boliden efter att skolan i Bjurvattnet dragits in året innan. Makarna skaffade sig en fin villa vid Ringen i Boliden. I deras hem fostrades tre barn. Äldste sonen levde dock endast en dag. Signe erhöll anställning som småskollärarinna vid skolan i Boliden samma år. Även där vann hon målsmännens förtroende och kollegornas entydiga uppskattning. I Bolidens husmodersförening var hon mycket aktiv under flera år och tillhörde styrelsen, bland annat som sekreterare.

Signe var glad, öppen, försynt, hjälpsam och hon hade ett hjärta, som klappade varmt för alla. Tack vare dessa egenskaper hade fru Karlsson skaffat sig en stor skara vänner som ofta besökte henne och maken i deras gästfria hem i Boliden.

Omkring år 1952 drabbades Signe av en svår sjukdom som sakta men säkert bröt ner hennes hälsa. Största delen av sin långa och prövande sjukdomstid, som hon genomled utan klagan samt med största tålamod, tillbringade hon i hemmet. Hon blev dock så illa däran att hon togs in på Skellefteå lasarett där hon vårdades i ett antal veckor. Hennes tillstånd försämrades och hon avled tisdagen 7 augusti 1956.

Personligen var Bror gladlynt och skämtsam. Han hade lätt för att skaffa sig vänner och bekanta. Hjälpsamhet och ett gott hjärta var också utmärkande för hans väsen. I yngre dagar ägnade sig Bror gärna åt skytte och fiolspel. Som pensionär bosatte han sig i Vika, där han hade förvärvat en fastighet vid sjön Runn i Dalarna. Bror Karlsson somnade in lördagen 23 september 1967.

24.9.2022 1:05

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. För tre år sedan var jag där och på fredagkvällen var jag inbjuden på en middag i ett mycket anrikt hus, den s k Broströmska Villan. En imponerande byggnad. Sällskapet och middagen var naturligtvis det viktigaste men huset gjorde också intryck på mig.

Det kallas Broströmska Villan eftersom det köptes av redarparet Dan och Ann-Ida Broström 1922. De var föräldrar till den mycket omsusade redaren Dan-Axel Broström, en man som var mycket omtalad i media under min uppväxt på 1960-talet, inte minst på grund av sitt äktenskap med nattklubbsdansösen Annabell Lee från England (som egentligen hette Jane Ann Haycock). Det är ingen hemlighet att han hade alkoholproblem. Nu fick jag alltså se huset där han växt upp.

Det var kväll och mörkt när jag var där men så här ser det ut:

1

Det var svårfotograferat för det ligger på en höjd mitt i Göteborg, intill Konstmuseet. Eget foto.

Och inuti är det också prakfullt och påkostat (eget foto):

2

Ann-Idas make och Dan-Axels far Dan Broström dog redan 1925 i en trafikolycka, tre år efter husköpet. Änkan och barnen stannade kvar men 1956 donerade hon fastigheten till Redareföreningen. Numera ägs huset av The Royal Bachelors Club.

3

Ser du att det står "The Royal Bachelors Club"? Eget foto.

Vid Dan Broströms död 1925 var huset taxerat till 350 000 kronor, en mycket stor summa på den tiden. De ägde också flera andra fastigheter. Alla hans tillgångar summerades till den då hisnande summan av 15,4 miljoner kronor och skulderna uppgick till 2,3 miljoner kronor. Han dog den 24 juli 1925 men det dröjde till den 8 mars året därpå innan bouppteckningen gjordes.
Det finns faktiskt flera bouppteckningar, en i Göteborgs rådhusrätts arkiv och det är den där Broströmska Villan finns med:

boupp

Bildkälla: Arkiv Digital.

De andra är en Askims, Hisings och Sävedels häradsrätts arkiv, som verkar gälla bara vissa fastigheter. En i Fjäre häradsrätt gäller fastigheter i Särö och en i Kullings häradsrätt gäller en lång rad andra fastigheter. Dessa tre övriga bouppteckningar tar upp tillgångar på omkring en halv miljon kronor.
Ann-Ida kom från köpmanssläkter och ärvde säkert en hel del även från sina föräldrar. Dan Broströms far Axel hade dött 1906 och han efterlämnade en förmögenhet på 2,6 miljoner kronor så Dan hade verkligen förmerat sin förmögenhet genom sina affärer.
Paret Broström var alltså oerhört förmögna och Ann-Ida kallades Sveriges rikaste kvinna. Hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 83 år, den 26 november 1965. Samma dag var Broströmskoncernens stora 100-årsjubilumsfest planerad. Den genomfördes trots hennes död, men utan dans.

Mitt första jobb till sjöss 1974 var i en Broströmsbåt. Den hette M/S Vikingland och jag var telegrafistelev över sommaren. Göteborg är väl fortfarande Sveriges största hamnstad och där fanns flera stora rederier men Broströms var det största och det som var mest känt bland oss som bodde på västkusten. På 60-talet ska det ha varit den största arbetsgivaren i Göteborg. Rederiet startades 1865 av Axel Broström från Kristinehamn, far till den förolyckade Dan och farfar till Dan-Axel. Så vitt jag kan förstå finns rederiet inte kvar längre.

Det finns en myt om familjeföretag: "Förvärva, ärva och fördärva". Alltså att första generationen startar och bygger upp, andra generationer tar vid och fortsätter driva bolaget men att tredje generationen bidrar till företagets förfall. I det här fallet kanske man kan säga att det var så. Ann-Idas son Dan-Axel är ju känd för sitt festande men han utvecklade också rederiet. 1969 lämnade han över till Kristian von Sydow, när han inte längre klarade av sin uppgift.

Vill du veta mer om familjen Broström finns det en intressant radiodokumentär i fyra delar från 2020 (Sveriges Radio).

Källor:
Det gamla Göteborg: https://gamlagoteborg.se/2015/10/06/brostromska-villan/
Vårt Göteborg: https://vartgoteborg.se/gamla-goteborg/annida-brostrom/#
Sjöfartsmuseet: https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/samlingar/organisationer/

 

22.9.2022 1:06

Ibland händer ingenting och sedan händer allting på en gång. Visst kan det vara så med släktforskning. Vi läser och begrundar, vi kontrollerar och jämför. Det ena dokumentet efter det andra, den ena källan efter den andra.  Ibland så blir det bara snurrigare och snurrigare och till det verkar som att allt blir ett enda trådnystan. Men så drar du i rätt tåt och plötsligt så löser allt sig. Kanske en något drastisk beskrivelse, men visst kan det kännas så och då blir lösningen riktigt skön.

Nu kan det finnas andra typer av händelser som en släktforskare kan bli inblandad i och just dessa dagar så har jag drabbats av nya böcker, om det nu kan kallas att jag drabbas. Tre böcker av olika karaktär, men med en viss koppling till släktforskning. Nu beror ju allt på hur vi karaktäriserar begreppet, men i min värld så finns det kopplingar.

Den första boken som kom hem till mig har en koppling till många fina sommarvistelser på Öland. En bok som jag nog inte hade tittat i så mycket om det inte var för en speciell del av den. Den heter Gåtfulla Gårdby, och handlar egentligen om Gårdby kyrka, där arkeologer fick möjlighet att gräva ut hela kyrkan när fuktproblem gjorde att hela kyrkgolvet måste brytas upp.  Många beskrivningar av olika byggnadsdelar och hur det kan ha sett ut. Men sen kommer de till de som begravts under kyrkgolvet och då blir det intressant, för kyrkan är riktigt gammal.

Det som arkeologerna hittar är bland annat ett riktigt gammalt skelett, men helt inlindat med rep från huvud till tå och med skador som tyder på en bråd död. Vem kan det ha varit?  Och det kommer den ena graven efter den andra, en del med en, andra med flera begravda. Och det är nu det blir intressant, för med hjälp av DNA och gamla källor söker man klura ut vilka det kan vara som är begravda. Känd släktforskare hjälper till och flera laboratorier ställer upp och det kommer en del svar. Ibland är de släkt, ibland är de absolut inte släkt. Ska bli spännande att läsa de sista sidorna, de är fortfarande olästa. Men jag vet att det finns uppgifter om olika haplogrupper, som är mer eller mindre exakta beroende på hur skadat genmaterialet är.

Eget foto

Och jag hann inte läsa allt för då kom boken om Europas mödrar av Karin Bojs. Släppt på Släktforskardagarna i Skövde, så populär så alla böcker såldes så jag fick ingen. Men nu har jag läst den och försökt insupa allt som står där, mycket intressant, men jag tror nog att jag måste läsa en gång till, det fanns så mycket intressant och så många slutsatser att fundera på, inte minst runt påverkan från olika håll, under tidens lopp, som förändrat och fortfarande förändrar min syn på var vi kommer ifrån.

Lite mer handfast verkar den bok vara på som presenterades på Historiska Museet i kväll (onsdag 21 september skriver jag detta). En intressant vinkling på många av de frågor som släktforskare säkert ställer sig, hur levde de vi hittar i källorna och vad kunde påverka dem. Fyra författare har skrivit om var sin tidsperiod, vad som karaktäriserar och påverkar under ett antal år. Från 1920 tillbaka till 1850, 1850 till 1750, 1750 till 1600 och slutligen medeltiden. Indelning går alltså åt samma håll som släktforskare oftast gör, vi börjar med det vi vet om nuet och söker oss bakåt. Jag kan inte berätta riktigt hur boken är, jag har haft den i några timmar, men författarsamtalet gav vid handen att det finns många intressanta aspekter på historia kopplat till släktforskning. Om jag går efter det de sa, så kommer jag att använda boken många gånger för att läsa på om just en tidsperiod, ett yrke eller något annat som påverkar just mina släktingar.

Mycket nytt blev det den här gången, men det är tjusningen med släktforskning, man kan få influenser från många håll och det ger mer och mer ”kött på benen” runt mina personer i mitt släktforskningsprogam.